Hemma på Råsunda 1992-2012

Nu är det snart ett år sedan jag skrev om det sista året på Råsunda. Tiden går fort. I det inlägget skrev jag att jag hoppades på att AIK skulle vinna guldet hemma mot MFF i den sista matchen. Länge såg det ut att kunna bli så. Men så blev det inte, och inte var det heller den sista matchen. Vem trodde då att det skulle bli mot Napoli den 22/11 istället? Och vem trodde att vi dessutom skulle komma att förtjäna minst en poäng i den matchen?

Det har varit väldigt mycket sista den här säsongen. Det gick lite inflation i ordet efter ett tag. Men mot slutet låg det verkligen något i det. Det blev allt verkligare för varje gång. I den sista matchen kändes det oerhört märkligt. Samtidigt som man (jag) ville att domaren skulle blåsa vid 90 och 1-1, så ville jag aldrig att matchen skulle ta slut.

Så kom söndagen den 25/11. Då det på riktigt blev sista gången Råsundas portar öppnades. Supportrar fick möjligheten att hämta ett minne innan borgen ska rivas. Vissa kallar det gravplundring, likskändning och smaklöst. Vänner som inte är intresserade av fotboll förstår inte riktigt tjusningen i att ha en plaststol från en gammal trasig arena. ”Blir det inte bättre med en ny och fin där man slipper frysa?” Jag håller inte med. Jag ska ta det ur mitt perspektiv.

1992 började jag gå på Råsunda. I tjugo år har jag stått där på Norra, med ett par besök på Östra till och från. Under dessa år har oerhört mycket hänt. Givetvis pga att jag då var i yngre tonåren, och nu i yngre medelåldern, men på en arena har det mindre betydelse. Där står på ett sätt tiden stilla. Men under dessa tjugo år har i stort sett varje känsla i registret kommit fram. Svår ångest, oerhörd spänning, starkt hat, ren glädje och total lycka. Och på alla nivåer där emellan, och varje gång har essensen av de känslorna stannat kvar i betongen, i trapporna och i plaststolarna. De känns varje gång jag vandrar från tunnelbanan och upp förbi Östra eller när jag går ner för Råsundavägen från Näckrosen. Det är minnen och känslor från 20 års tid. Det är däri skönheten ligger. Det är därför Råsunda inte bara är en gammal trasig betongklump. Det är därför jag inte ser fram emot den nya Nationalarenan med glädje, för än så länge finns det inget i den. Jag ser inte fram emot att det ska vara varmt och bekvämt. Jag ser inte fram emot att vi tar stormsteg mot den moderna fotbollen. Mina favoritmatcher har alltid varit de där kvällsmatcherna i oktober. De där när folk inte bryr sig om vädret, utan går för att det är match. Det händer något då, det blir en annan typ av stämning.

Jag var inte på Råsunda den 25/11 för att hämta en souvenir. Jag var där för att rädda en del av mitt liv. Jag hämtade en stolsrad från det ställe på Norra där jag stått de senaste tio åren. Jag ser hellre att den står på min balkong än att den skulle ha kastats på soptippen.

Annonser
Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Hemma på Råsunda 1992-2012

  1. Ping: #blogg100 – 100 inlägg på 100 dagar | Yes, this is Fox

  2. Ping: Årskort till det nya | Yes, this is Fox

  3. Ping: När Twitter faktiskt visar sin kraft | Yes, this is Fox

  4. Ping: Inlägg 50 av 100 tillägnas Råsunda | Yes, this is Fox

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s