Akalla – där alla fick plats

Igår lyssnade jag på Värvet och intervjun med Sigge Eklund. Sigge pratade bland annat om sin uppväxt i Stockholmsförorten Akalla, längst ut på tunnelbanans linje 11, blå linjen. Vi bodde ca 20 meter från varandra. Uppe på Höjden. Mycket träffsäkert nämnde han att växa upp i Akalla under 80-talet ”är en bra introduktion till mänskligheten”. Han syftade då till att det var en sådan oerhörd blandning av människor. En blandning av olika kulturer och av olika samhällsklasser. Jag kan bara hålla med om detta. Det var ett område där alla fick plats. Bland mina vänner på dagis och i skolan fanns svensk medelklass, nyanlända flyktingar från krigsdrabbade länder, barn från trasiga hemförhållanden etc. Men för oss barn var inte det där så noga. Då var leken det viktiga. Statusbegreppet var för oss obekant. Och det var barnomsorgen och fritidsverksamheten som möjliggjorde detta i stor mån. Alla fick plats, och alla fick synas. Vänskap och sammanhållning blev ledord under uppväxten. Det handlar också till stor del om god samhällsplanering. Förorterna som byggdes upp under 70-talet är ofta uppbyggda så att du behöver aldrig korsa en bilväg för att ta dig någonstans. Du kan ta dig från Akalla till Kista, Tensta eller Rinnkeby genom att ta gångvägar eller cykelbanor. Vi var alltså aldrig begränsade rent områdesmässigt. Vi hade hela ytan att röra oss på, och vi lärde således att känna varandra tidigt. Ändå fanns såklart en viss oro när jag skulle börja högstadiet och slås ihop med ungarna från Oxhagsskolan. De var ju inte kloka, det hade man ju hört…

Det var såklart en helt obefogad oro. Och de flesta kände man ju till viss del sedan tidigare. Jag minns min högstadieperiod i Akallaskolan med glädje. Det fanns många olika grupperingar, men det var inget hinder direkt. Alla umgicks med alla. I min kompiskrets fanns hårdrockare, kickers, sportfånar och de vanliga. ‘De vanliga’ som inte gick att kategorisera riktigt. Och vi kom överens, det var liksom aldrig några problem. Återigen kan vi tacka ungdomsverksamheten för detta. Det satsades en del på fritidsgårdar och ungdomsgårdar förr nämligen. Det fanns möjligheter att testa på de flesta idrotter, alla som ville börja spela i band fick chansen med replokaler och intresserade fritidsledare. Och det fanns ett ställe att gå till. Det sistnämnda är en avgörande faktor.

Att satsa på ungdomsverksamhet är viktigt både ur ett kortsiktigt- och ett långsiktigt perspektiv. Att inte göra det är förödande ur alla perspektiv som finns på kartan. Det är ju något som alla vet om, antagligen även landets politiker. Ändå fortsätter vi att lägga ner ungdomsgård efter ungdomsgård. Det är för dyrt. Men hur dyrt blir utan?

akalla

#004 jusqu’ici tout va bien…

Annonser
Det här inlägget postades i Blogg100, Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Akalla – där alla fick plats

  1. Anna L skriver:

    Hjärtlig beskrivning! Jag känner igen mig, tänk vad priviligierade vi var!

  2. Det finns ganska mycket bra forskning, ekonomiska beräkningar och ”folkvett” som beskriver insten av att satsa på ungdomar. Men tyvärr kan inte beslutsfattarna ta ett helhetsbeslut eftersom de bara är fokuserade på sin egen verksamhets budget för kommande året.

    Den här rapporten har inspirerat mig mycket
    http://www.basta.se/wp-content/uploads/2012/09/basta_ur_samhallets_perspektiv_kort.pdf

    Lite kritik mot tankesättet finns också
    http://www.spl.nu/spl-nyheter/sociekonomiska-bokslut—hanteras-varsamt/

    Men hur som helst- tänk långsiktigt på ungdomar! Lycka till med #blogg100
    /Jakob http://www.pitaya.se

  3. Ping: Spridda skurar i den digitala mångfalden | Yes, this is Fox

  4. Majka Edberg skriver:

    Känner igen beskrivningen av Akalla på 80-talet. Jag var en 19 årig punkare från Finland som lärde sig svenska från sina fritidsbarn bla. Sigge. Samtidigt som jag arbetade som fritidsledare agerade mina fritidsbarn som lärare för mig…en helt annan kultur, litteratur och musik omgav mig i det gröna, trygga och för mig väldigt SVENSKA förort. Astrid Lindgren, Trazan och Banarne blandades i min naivt nyanarkistiska/feministiska punkliv. Tacksam över dessa år. Nu boende i en liten by i Småland försöker skapa samma anda som där…
    Min bild av Akalla som invandrare och samhällskritisk ung kvinna har både ris och ros men idag när jag åker förbi till Bakaby Outlet stäcker jag lite extra på halsen och sneglar om jag se en glimt av Fritidsgården Borgen …

  5. Ping: 1/4 avklarad av #blogg100 | Yes, this is Fox

  6. Agneta Sigurdlin skriver:

    Håller med skribenten om hela beskrivningen av Norra Järva, som områdena kallades. Det var mönsterområden och det kom busslaster studiebesökare för att se det välplanerade området. Det är med sorg man ser hur det har fått förfalla och hur samhällsservicen skurits ned. Jag var förälder i Akalla under -70 och -80-talet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s