Livet genom musiken

Musik har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv. Musiksmaken har givetvis varierat genom åren, men ganska tidigt hittade jag in på rätt bana. Dvs den bana som styrde in mig på det jag lyssnar på idag. Egentligen kan man väl säga att jag är en allätare. Idag är inte genren lika viktig som den kanske en gång var. En bra låt är en bra låt helt enkelt, och jag skulle nog kunna plocka ut ett par fina bitar från de flesta, med undantag från schlagers och dansband. Där finns ingenting att hämta.

Jag tänkte ta upp några av de viktigare artisterna och låtarna i mitt liv fram tills nu. Kan också meddela att min storasyster varit en stor inspirationskälla/påverkare/diktator under den första tiden. Ironiskt nog börjar det med schlager.

Artisterna länkas med det som var favoritlåten, eller den som haft störst betydelse på något sätt. Hela listan finns dock längst ner i inlägget för den som hellre gör så.

1983 var jag fem år. Min syster berättade att Carola var bäst. Ok, jag lyssnar på Carola då. När hon började bli för mainstream gick jag över till Herrey’s. (Jag väljer att inte länka till ytterligare en låt här. Den kristna schlagern har fått nog med utrymme som det är redan.) Vi tar oss istället fram till 1985 och skolstart. Det var här jag började hamna på rätt spår. Med undantag för Magnus Uggla som spelades flitigt under ett par år. Nej, det var två band som var betydligt viktigare. Kiss och Twisted Sister. Länge trodde jag att det var samma band. Det var det bästa jag någonsin hört. Vi startade band och byggde instrument på fritids. Sen höll vi konserter för de andra barnen och föräldrar. Det var stort. Efter ett par års intensivt lyssnande på dessa band, var det dags att börja mellanstadiet. Min storasyster började högstadiet. Detta förde med sig att hon snabbt la undan sina Rick Astley och Bananaramaskivor och tog istället fram diverse punkband. ”Det här borde du lyssna på lillebror.” Ok, då gjorde jag det, och blev fast direkt. Först handlade det om Ebba Grön och KSMB och en hel del annan svensk punk. Ganska snabbt leddes jag också in på den brittiska scenen med Sex PistolsThe Exploited och GBH som största favoriter. Även den amerikanska punkscenen hade band som spelades ofta i hemmet. Ramones, Misfits,  och framför allt Dead Kennedys.

Efter något år eller så, fick jag två skivor i present och julklapp. Det var inte punk, det handlade återigen om hårdrock, precis som i lågstadiet. Den första var Appetite For Destruction med Guns n’ Roses och den andra var Persistence of Time med Anthrax. Jag var helt såld. Jag släppte aldrig punken, och har ännu inte gjort det heller, men det här var något annat. Storasysterns pojkvän och hans vänner (mina stora idoler vid den här tiden) uppmärksammade väl detta på något sätt och introducerade ytterligare ett par band för mig. Slayer och Morbid Angel. Det var magiskt. Kunde musik vara såhär hårt, brutalt och bra? Tydligen. Bägge banden är fortfarande högt upp på rankingen hos mig. Liksom Entombed.

Under hela högstadieperioden blev det en hel del dödsmetall och thrash, men jag halkade också in på andra scener som HC och skatepunk. Det var ju tidigt 90-tal, så det var kanske inte så konstigt. Det var band som Refused, Satanic Surfers, Pennywise och en hel del annat. Och givetvis Final Exit, ett av Sveriges bästa band genom tiderna. Men de största favoriterna var kanske ändå Nirvana och ett antal andra band inom grungen.

I gymnasiet träffade jag nya kompisar, och med det ny musik. Jag hade aldrig direkt intresserat mig för hip hop tidigare, men nu började jag upptäcka att faktiskt fanns en del guldkorn i den här genren också. Det var precis i mitten av 90-talet och jag blev introducerad för Wu Tang Clan och Organized Konfusion, senare också Blackalicious, Jurassic 5, KRS-One och många fler inom samma stil.

Sedan tiden med KSMB och Ebba Grön har jag egentligen inte tappat så många band, utan snarare byggt på musikbanken. Jag lyssnar fortfarande på alla dessa band (i stort sett) och genrer. Nya favoriter har kommit och gått i vuxen ålder. Reverend Horton Heat spelade en stor roll under flera år liksom band inom diverse genrer som Sick of it all, Skitsystem och Converge. Det sistnämnda är ett av mina favoritband idag. Däremot tappade jag bort dödsmetallen mer och mer. Det var inte förrän 2007 när jag efter många om och men började sjunga i ett dödsmetallband. Jag hade tidigare spelat mycket i punk/hc/metal-band, men inte ren döds. Men jag började och blev direkt förälskad i genren på nytt och letade upp mina gamla skivor. De är fortfarande lika bra. Kanske lite bättre? Jag hade hittat hem igen. Jag upptäckte även andra band som lök på laxen. Bloodbath, Gadget, Vanhelgd och Crucifyre t.ex.

Givetvis skulle jag kunnat räkna upp 340 band till från livet, men det här är hur det låtit under åren, och än idag. Och visst finns det mycket annat i spellistorna på Spotify och i skivhyllan. Pop, rock, country, hårdrock, hip hop, grind, kängpunk och fler stilar därtill.

Imorgon ska jag ta upp konserter som varit extra stora för mig under årens lopp. Tills dess kan ni avnjuta hela listan:

Livet

#017 juscu’ici tout va bien…

Annonser
Det här inlägget postades i Blogg100, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Livet genom musiken

  1. Ping: Spelningar jag minns | Yes, this is Fox

  2. Ping: Subkulturer – en grundkurs | Yes, this is Fox

  3. Ping: Äpplen faller inte så långt från träden osv | Yes, this is Fox

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s