Spelningar jag minns

Igår handlade inlägget om mitt musiklyssnande och hur det sett ut under mitt liv. Det har rört sig bland artiser och genrer, även om huvudparten rört sig inom samma riktning. Mer eller mindre. En stor del av musikupplevelsen har ju också varit att se sina favoriter spela live. Dagens inlägg kommer att beröra detta. De spelningar som påverkat mig mest och satt sina spår.

Jag hade sett en del musik live i unga år, men den första riktiga konserten var först 1991, och jag hade nyligen fyllt 13 år. Det var dags att se Guns n’ Roses i då relativt nybyggda Globen. Jag gick med min storasyster, hennes pojkvän och deras kompisar. Bara det var en stor grej. Jag minns också att jag precis innan hade fått norra Europas största vagel som täckte mer än halva ögat. Den exploderade strax innan vi skulle gå. På med alsolsprit och en stor jäkla kompress. Skulle jag se mitt favoritband med bara ett öga!? Sjukt besviken över detta. Väl på plats, i ett hav av vansinnigt smala jeans och tuperat hår, glömde jag dock snabbt bort detta. Skid Row var förband, och efteråt ljög jag för folk att de var så dåliga att jag somnade när de spelade. De var ju inte bra, men nog höll jag mig vaken. Av Guns n’ Roses minns jag bara att jag tyckte att det var helt fantastiskt. Den första stora konserten var avklarad, jag hade blivit lite större själv.

Bara en vecka senare var det dags för nästa konsert. Ramones och Iggy Pop gjorde en gemensam turné, med The Nomads som förband. Den här gången var det på Hovet, och ståplats till skillnad mot Guns n’ Roses då vi satt. Till saken hör att vid den här tiden var jag väldigt kort, 155 cm. Jag stod mest och kippade efter andan och knuffades in i svettiga ryggar. Samtidigt som det var fantastiskt, så var det också hemskt och klaustrofobiskt. Det var ett stort muskelberg som noterade detta. Jag kände inte honom alls, men han slängde upp mig på axlarna medan Iggy Pop spelade. Vi stod nästan längst fram, och jag är 98% säker på att Iggy gav mig tummen upp. Då var jag 100% och i en annan värld. Gällande Ramones har jag i efterhand förstått att de inte direkt var ett fantastiskt liveband, men då, just då, var det det bästa jag sett.

Vid den här tidpunkten var det även en hel del punk- och metalspelningar i Akalla. Favoriterna var väl syrrans band, Tungt Grus, hennes killes band Jawbation och Kistas stoltheter Lobotomy. Här föddes också drömmen om att börja spela själv. Jag insåg att det var möjligt.

-92 var det dags för nästa stora konsert. En av de som jag är oerhört glad att jag såg. Det var Nirvana på Sjöhistoriska. Jag bokade fem biljetter direkt. Tyvärr var det bara en kompis som hängde på. De övriga tillfrågade ångrade sig bittert i efterhand.

Efter det började det rulla på och jag blev en alltmer frekvent besökare på Stockholms spelställen. Punkspelningar på Kafé 44 var inte ovanligt. Minns också Suicidal Tendencies på Palladium i Stockholm (numer Casino Cosmopol). Det var första gången jag började blöda pga röj framför scen. Jag såg det som en milstolpe. Minns inte årtal exakt, men det var ungefär vid den här tiden som också Refused, Entombed och Fireside gjorde gemensam sak på Gino, Stockholm. Jag hade väldigt hög feber och satt mest still i en trappa, men det var som så ofta förut, bland det bästa jag sett. Sedan har det förstås blivit större band som Slayer, Metallica och Anthrax vid olika tillfällen.

En annan minnesvärd spelning som jag är glad att jag såg, var en av Final Exit’s avskedsspelningar. Det är ju ett av Sveriges bästa band genom tiderna (har jag bestämt), så det känns fint att ha sett dem.

På äldre dar blir jag inte längre lika imponerad av varje spelning jag går på. Tyvärr. Det är inte som förr, när allt var nytt, allt var stort. Men det händer dock emellanåt, och de tillfällena är mycket speciella. För ett par år sedan var jag i Paris för att se Converge, ett av mina favoritband. Vi, jag och några vänner, hade varit där ett par dagar och var rätt trötta själva kvällen för spelningen. Stället de spelade på var inte speciellt stort och de var väldigt tydliga med att ”Utgång = Hemgång” på klassiskt ungdomsgårdsmanér. Fast på franska då’rå. Luften försvann innan första bandet gick på scen. Lägg till att rökning var tillåten och att väldigt många valde jazztobak framför vanlig tobak. De två förbanden, som jag inte minns vilka de var just nu, var rätt dåliga och vi funderade allvarligt på att dra därifrån och strunta i alltihop. Det var precis en sån där klaustrofobisk känsla som jag tog upp innan. Men vi stannade kvar. Kurt Ballou, gitarrist i Converge, kommer ut ensam på scen och kör en förlängd version av introt till Plagues. Redan här känns det att vi ska få uppleva något speciellt. Jag märker att mina mungipor dras upp till öronhöjd, och stannar kvar där spelning ut. Det var rent magiskt, och antagligen den bästa spelning jag upplevt.

Jag har sett dem ett par gånger efter det, det har alltid varit ren toppklass, men inte lika speciellt som den där kvällen i Paris. Nu senast de spelade i Stockholm, på Strand i december 2012, blev jag dock som en tonåring igen när LG Petrow från Entombed gästspelade lite. Den som vet exakt hur jag ser ut kan skymta mig ett par gånger längst fram vid scenen i videoklippet nedan.

#018 jusqu’ici tout va bien…

Annonser
Det här inlägget postades i Blogg100, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Spelningar jag minns

  1. Ping: Subkulturer – en grundkurs | Yes, this is Fox

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s