Bästa jobbet

Igår skrev jag om mitt värsta jobb. Då är det väl inte mer än rätt att jag också skriver om mitt bästa jobb. Det är ett sommarjobb som jag hade i 6-7 somrar i följd.

Sommarslottet, som drivs av Träffstugan, är en dagkolloverksamhet för barn och ungdomar med olika typer av fysiska funktionsnedsättningar. Här jobbade jag med en hel mängd fantastiska människor och träffade väldigt många fina ungdomar. Under dessa sommrar finns det inte en enda dag som jag inte har skrattat, inte en enda morgon som jag vaknat och känt att det skulle vara skönare att bara stanna hemma istället för att åka till jobbet.

Vi körde lite med devisen ”Gör vad du vill – ingenting är omöjligt”. Sen om det gällde att sitta och snacka skit en hel dag, bada, klättra i träd eller måla en tavla var mindre viktigt. Det viktiga var att ha en jävligt bra sommar för ungdomarna. Det kan ha hänt någon gång att vissa föräldrar tyckte att deras barn haft lite för roligt, lite för vilda lekar. Men man kan inte ha för roligt. Det går att klättra i träd fast man sitter i rullstol.

Jag skulle kunna skriva säkert 50 inlägg om olika händelser som inträffat under mina somrar på Sommarslottet. Inlägg om glädje, sorg, utmaningar, frustration över färdtjänsten eller moraliska dilemman för en personlig assistent. Kanske kommer det också något om detta längre fram. Men inte nu. Jag har valt ut en speciell händelse, något som jag aldrig glömmer.

Jag brukade ofta sitta och snacka med en kille, 18-20 år, som var besökare hos oss. Vi gillade varandra, och det var ofta rätt roliga samtal. Däremot var de oftast väldigt korta, även om de tidsmässigt kanske tog 30-40 minuter. Anledningen var att, vi kan kalla honom R, inte hade något tal. R kommunicerade med en bokstavstavla, där han pekade med handen på rätt bokstav och bokstaverade sedan varje ord. Därtill var han väldigt spastisk. Jag behövde hålla i hans hand. Inte för hårt för att styra, och inte för löst så att det blev fel bokstav. En mening kunde således ta sin tid. En dag ville han prata med mig vid ett par tillfällen. Tyvärr var jag alltid på väg någon annanstans. Hjälpa någon på toa, fixa lunch, dra ner flytvästar till flotten eller något liknande. Jag fick dåligt samvete varje gång som jag var tvungen att rusa vidare. Det kändes hemskt att inte ta sig den tiden för att lyssna på vad han ville säga. På slutet av dagen när R väntade på taxin hem, och jag gick och städade, vinkade han till mig. Jag struntade i städningen och gick bort till honom. Han pekade mot min namnskylt. Av någon anledning hade jag skrivit Hulken istället för Jocke den dagen. Jag tog hans hand för att höra vad han hade att säga om den. Något han försökt säga under ett par timmars tid. Sakta började vi att bokstavera. Långsamt, bokstav efter bokstav, fick vi efter ett par minuter fram följande:

”Vem fan tror du att du är? Hulken eller? Du är ju smal som en jävla räka!”

Svordomar och allt. Jag bad honom förstås att dra åt helvete, och han gav mig ett skratt och en hånfull blick när han såg att jag blev blank på ögonen av förolämpningen jag just  varit med att bokstavera fram. Det är kärlek.

Jag kommer aldrig att glömma dessa somrar.

#029 jusqu’ici tout va bien…

Annonser
Det här inlägget postades i Blogg100, Livet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s