Språket försvinner

Imorse läste jag den här artikeln av Marielouise Samuelsson gällande:

”Ebba Lisberg Jensen, fil. doktor i humanekologi, universitetslektor och programkoordinator vid Malmö högskola, vill väcka frågan om högskolan behöver en ny utbildningsstrategi, ett helt nytt sätt att tänka för att stödja och hjälpa de studenter som är ”pigga, klipska och aktiva”, men som när det gäller lärandets praktik närmast går att jämföra med 13-åringar.”

Det här är givetvis alarmerande och förfärligt på många sätt, och har tagits upp med jämna mellanrum de senaste åren. Jag kommer inte att behandla texten som sådan i detta inlägg, ej eller försöka komma med någon lösning på problemet. Jag önskar dock att jag kunde det. För något behöver göras, och det snart. Och framför allt innan det skriks om språktester för asylsökande.

Att kunskapen gällande inlärningssätt och att uttrycka sig i skrift sjunker vet vi som sagt. Jag har sett tendenser till detta i min tidigare yrkesroll som lärarvikarie och som elevassistent. Tanken slog mig då att det här kommer att bli till ett betydligt större problem längre fram när dessa elever ska in på högskolor och sedan i arbetslivet.

Första gången jag uppmärksammade det här var när jag arbetade som just elevassistent i en lågstadieklass i en av Stockholms förorter. Det här var för ca 12 år sedan. Eleverna, åk 3, hade i uppgift att skriva en kortare text. Fantasin var det inget fel på, och samtliga kunde komma på innehåll. Att det blir ett och annat stavfel i den här åldern är inget märkvärdigt, tvärtom. Men det jag reagerade på var mängden, och typen, av stavfel. Jag började efterhand att rätta vissa delar när de skrev. Tipsade om att när det låter på ett visst sätt ska det vara två konsonanter etc. Efter lektionen ville läraren prata med mig. Hen berättade då att de inte brukar rätta eleverna när de skriver, ”det är ju så lätt att de tappar lusten att skriva alls då”. Jaha, men vad har de för vits av skrivandet om de inte behärskar grundläggande tekniker, tänkte jag, men sa tyvärr inte emot. Något år senare arbetade jag som lärarvikarie i en högstadieskola. Jag kände igen samma typ av stavfel hos dessa elever och svårigheter med meningsuppbyggnad.

Problemet med detta växer. De politiska lägren vill gärna skylla på varandra för skolans nedgång. ”Det var bättre förr!” ekar tätt bland de äldre generationerna. Men nog syns rätt allvarliga problem även i dessa grupper. Bloggar, Facebook och Twitter har gjort det tydligt att problem med stavning, särskrivning och syftningsfel är bredare än att det bara går att tillskriva ungdomar och de senaste 15 årens skolpolitik. Svårigheter med inlärning syns tydligt, ta bara exemplet med mängden av personer som har så förtvivlat svårt med att skilja mellan de och dem. Det är inte bara ett problem, det är även förbannat jobbigt att läsa en text där detta används felaktigt.

Ett språk är under ständig utveckling och förändras givetvis under tid. Men när utvecklingen går åt ett negativt håll är det dags att göra något åt det, helst innan språket försvinner.

Så, nog om det. Nu är det fritt fram att belysa mina brister i skrivandets konst. Jag skyller på skolan.

#057 jusqu’ici tout va bien…

Annonser
Det här inlägget postades i Blogg100 och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s