Alla är fotografer

När bilden på påvemottagningen började cirkulera runt, den som visade skillnaden mellan nu och förra, ni vet den när alla står med sina mobilkameror och fotar/filmar? Det är ju såklart inget specifikt för just den händelsen, utan något vi ser överallt nu för tiden. Det är något vi kan prata mycket om, det finns flera intressanta punkter gällande detta. Men det tänker jag faktiskt inte skriva om just nu. Det får bli ett inlägg längre fram. Däremot fick det mig att tänka på just en sådan händelse.

När AIK spelar sin premiärmatch i Allsvenskan varje säsong, sker sedan ett antal år tillbaka en bussmottagning. Givetvis stod jag med mobilen i högsta hugg för att föreviga den senaste, 2012. Det är slående på dessa bilder att det finns ett stort antal personer med väldigt snarlika bilder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

#053 jusqu’ici tout va bien…

Publicerat i Blogg100 | Märkt , | Lämna en kommentar

När +15 var kallt

Sitter och kollar igenom en massa bilder ikväll. Blir påmind om en tid då jag tyckte det var fruktansvärt kallt när solen gick ner och temperaturen sjönk ner mot +15. Det känns avlägset. Jag längtar efter den tiden på nytt.

gotland

#052 jusqu’ici tout va bien…

Publicerat i Blogg100 | Märkt | Lämna en kommentar

Hur väljs en påve?

Kom att tänka på denna klassiker i och med att en ny påve valdes igår. Jag tror att det kan gå till på ett liknande sätt när en sådan tjänst ska tillsättas.

 

#051 jusqu’ici tout va bien…

Publicerat i Blogg100 | Märkt , , | Lämna en kommentar

Inlägg 50 av 100 tillägnas Råsunda

Har kommit halvvägs av #blogg100. Jag väljer att detta inlägg får vara en repris från ett tidigare inlägg som jag skrev 26 november 2012. Anledningen är att Allsvenskan står runt hörnet, och med det startar en ny era. En ny arena. Detta samtidigt som Råsunda rivs. Jag har inte varit lika nervös inför den här säsongen, jag har inte brytt mig lika mycket om att det gått dåligt för AIK på försäsongen och helt bedrövligt i cupen. Eller, klart att det är trist och jobbigt, men skuggan av den stora förändringen har på något sätt legat i vägen. Inlägget idag blir alltså min text som handlar om min tid på Råsunda, och vad betongklumpen har betytt för mig och många andra.

Jag vill också passa på att länka till ytterligare ett av mina inlägg gällande detta: Årskort till det nya

Jag passar också på att länka till kampanjen Paint It Black, så får ni en förklaring till varför ni kanske ser så många svarta profilbilder på Twitter, Instagram, Facebook m.m.

Nåväl, till inlägget:

Hemma på Råsunda 1992-2012

Nu är det snart ett år sedan jag skrev om det sista året på Råsunda. Tiden går fort. I det inlägget skrev jag att jag hoppades på att AIK skulle vinna guldet hemma mot MFF i den sista matchen. Länge såg det ut att kunna bli så. Men så blev det inte, och inte var det heller den sista matchen. Vem trodde då att det skulle bli mot Napoli den 22/11 istället? Och vem trodde att vi dessutom skulle komma att förtjäna minst en poäng i den matchen?

Det har varit väldigt mycket sista den här säsongen. Det gick lite inflation i ordet efter ett tag. Men mot slutet låg det verkligen något i det. Det blev allt verkligare för varje gång. I den sista matchen kändes det oerhört märkligt. Samtidigt som man (jag) ville att domaren skulle blåsa vid 90 och 1-1, så ville jag aldrig att matchen skulle ta slut.

Så kom söndagen den 25/11. Då det på riktigt blev sista gången Råsundas portar öppnades. Supportrar fick möjligheten att hämta ett minne innan borgen ska rivas. Vissa kallar det gravplundring, likskändning och smaklöst. Vänner som inte är intresserade av fotboll förstår inte riktigt tjusningen i att ha en plaststol från en gammal trasig arena. ”Blir det inte bättre med en ny och fin där man slipper frysa?” Jag håller inte med. Jag ska ta det ur mitt perspektiv.

1992 började jag gå på Råsunda. I tjugo år har jag stått där på Norra, med ett par besök på Östra till och från. Under dessa år har oerhört mycket hänt. Givetvis pga att jag då var i yngre tonåren, och nu i yngre medelåldern, men på en arena har det mindre betydelse. Där står på ett sätt tiden stilla. Men under dessa tjugo år har i stort sett varje känsla i registret kommit fram. Svår ångest, oerhörd spänning, starkt hat, ren glädje och total lycka. Och på alla nivåer där emellan, och varje gång har essensen av de känslorna stannat kvar i betongen, i trapporna och i plaststolarna. De känns varje gång jag vandrar från tunnelbanan och upp förbi Östra eller när jag går ner för Råsundavägen från Näckrosen. Det är minnen och känslor från 20 års tid. Det är däri skönheten ligger. Det är därför Råsunda inte bara är en gammal trasig betongklump. Det är därför jag inte ser fram emot den nya Nationalarenan med glädje, för än så länge finns det inget i den. Jag ser inte fram emot att det ska vara varmt och bekvämt. Jag ser inte fram emot att vi tar stormsteg mot den moderna fotbollen. Mina favoritmatcher har alltid varit de där kvällsmatcherna i oktober. De där när folk inte bryr sig om vädret, utan går för att det är match. Det händer något då, det blir en annan typ av stämning.

Jag var inte på Råsunda den 25/11 för att hämta en souvenir. Jag var där för att rädda en del av mitt liv. Jag hämtade en stolsrad från det ställe på Norra där jag stått de senaste tio åren. Jag ser hellre att den står på min balkong än att den skulle ha kastats på soptippen.

råsunda


#050 jusqu’ici tout va bien…

Publicerat i Blogg100 | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Min ventil

Jag tror att det är viktigt att ha ventiler i livet. Ett sätt att koppla bort allt annat, rensa skallen om man så vill. De flesta har någon form av ventil, och det kan handla om vad som helst. Klättra i berg, lägga pussel, springa eller kanske snickra ihop en stol. Det är mindre viktigt vad det är, men det är skönt att ha någonting att vända sig till. En sådan ventil kan fungera på flera sätt. Den kan vara behjälplig vid behov, men också i ett preventivt syfte.

För mig är replokalen min primära ventil. Skidåkning och fotbollsläktare är andra, men inte alls lika frekvent förekommande som replokalen. Där är jag nämligen i stort sett varje tisdag året runt. Ett par timmar varje vecka, instängd i en källarlokal i en förort till Stockholm med fyra andra personer.

replokalVäl därinne finns inte omvärldens bekymmer. Jag får skrika, vara kreativ, dricka folköl och prata hårdrocksprylar. Hjärnan kopplar bort allt annat. Det är väldigt befriande. Det märks direkt om det inte varit något rep på ett par veckor. Jag blir lättare stressad och mer lättirriterad. Sen släpper det när jag får primalskrika igen.

Idag är det tisdag, och jag har precis kommit hem från veckans vistelse i replokalen. Känner mig mycket avslappnad och tillfreds med tillvaron.

#049 jusqu’ici tout va bien…

Publicerat i Blogg100 | Märkt , , | 1 kommentar

Inte igen!

Allvarligt, nu hände det igen. Det där som inte fick hända alltså. Jag skrev förut att en gång är ingen gång, två gånger är en katastrof. Jag somnade igår vid sagoläsningen. Igen. Det blev inget inlägg igår. Igen.

Jag måste fundera lite över min medverkan i #blogg100. Tanken var att det  skulle ge mig en knuff i ryggen gällande att börja skriva igen. Ibland går det bra, ibland inte. Ofta känns det mer som ytterligare en grej som liksom ligger i vägen. Ytterligare en grej som måste klaras av innan dagen är slut. Det blir en negativ spiral. Men samtidigt vill jag ju inte ge upp en utmaning som jag väl har antagit. Och vi har ju faktiskt kommit halvvägs.

Jag ger mig själv en chans till.

#048 jusqu’ici tout va bien… (Inte direkt va?)

Publicerat i Blogg100 | Märkt | Lämna en kommentar

Filmtips

Det här blir ett mycket kort inlägg. Jag kommer att nämna ett antal filmer som har följt med mig under åren. Jag kommer inte att skriva om filmerna, men har ni inte sett dem så bör ni göra detta.

Cinema Paradiso

La Haine

Das Boot

M

The Good, The Bad, The Ugly

Häjyt

#047 jusqu’ici tout va bien… (La Haine)

Publicerat i Blogg100 | Märkt , | Lämna en kommentar