Att börja träna igen

Jag har haft svårt att komma igång med träningen tidigare, men har nu hittat sätt som passar mig bra, och tänkte därför skriva om det. Kanske hjälper det någon annan som har svårt att komma igång, trots att viljan finns.

Jag har i hela mitt liv haft dålig kondition. Min vilopuls har väl som lägst varit strax under 80 tror jag. Vid ett flertal tillfällen under årens lopp har jag försökt att förbättra min kondition, men lyckas aldrig. Dessutom ger jag upp alldeles för enkelt. Har liksom inte satt något tydligare mål än att just bli lite bättre. Men vid första förkylningen har allt stoppat, och jag har inte orkat ta tag i det igen. Ett undantag var för två år sedan. Jag sprang regelbundet, tre gånger i veckan i ca sju månader. Efter den tiden hade jag fortfarande problem med att ta mig över 4 km. Oftast blev det 3.6, sen var jag helt slut.

Jag fick tips och råd, fick veta att jag antagligen sprang för fort, ökade i uppförsbackar och därför tog ut mig för tidigt. Och jag märkte att detta stämde. Dessutom sitter löpning mycket i huvudet. Jag tyckte helt enkelt att det var rätt tråkigt att springa. Hjärnan sa åt mig att lägga av redan efter 2,5 km, sen pressade jag mig en till. Men nu har jag hittat sätt som faktiskt gör det roligare att springa, och det är det primära. Det ska vara roligt, annars är det ingen idé. Jag försöker att hinna med tre löppass i veckan, men oftast blir det bara två. Ibland bara ett. Det gör inte så mycket tycker jag, huvudsaken är att jag kommer ut, och att jag märker en förbättring. Jag fick en nytändning här efter sommaren, efter tips från kompisar och tips om den eminenta  Fysiopodden.

Ett av löppassen per vecka ägnar jag åt intervaller. En sorts nybörjarnivå. Jag gör dessa på en löparbana, 400 m. Jag går i kurvorna och springer fort (uppskattningsvis 80 % av min kapacitet) på raksträckorna. Första gången klarade jag sex spurter, nästa gång åtta, och nu ligger jag på 10. Det där är lite beroende på dagsform givetvis. Jag tycker att det är en rolig form av intervallträning. Jag ser hela tiden slutet på spurten, och det hjälper mig mentalt. Jag vet att jag får gå och andas ut där framme. Det gör att jag kan hålla ut och pressa mig. Jag får känna mig duktig tio gånger på samma pass. Bara en sån sak.

Vad gäller löpning i spåret har det som sagt aldrig varit särskilt kul tycker jag. Men nu har jag flyttat målet från att springa tills jag inte orkar mer, till att springa en fast tid istället. Tidigare tog jag alltså slut vid ca 3 km. Det var så att jag skämdes. Kanske också en stark orsak till att jag inte tyckte att det var kul att springa. Men det har alltså ändrats nu.

I augusti fick jag höra talas om loppet Run In Blood. Ett lopp som pågår i 29 minuter och tre sekunder, precis så lång som skivan Reign In Blood av Slayer. En gammal favoritskiva som jag köpte -89 och fortfarande gillar skarpt. Jag kunde inte vara med i år, men min förhoppning är att de kommer att arrangera loppet nästa år också. Nåväl, jag slängde in skivan som playlist i RunKeeper och gav mig ut. Det var svårt i början att hitta ett jämt och relativt långsamt tempo till den snabba musiken, men efter ett tag kom jag in i det. När skivan var slut och jag kollade mina resultat hade jag sprungit 4,5 km. Har aldrig sprungit så långt tidigare. Nästa gång sprang jag 4.7 km.

Till viss del har det säkert med intervallträningen att göra, men framför allt så har den där mentala spärren släppt och det har gjort att det är roligt. Och är det roligt kommer också resultaten. Nu har det blivit så att jag ser fram emot nästa pass, och det känns ju bra. Får se vad nästa förkylning gör med mig. Om jag ger upp då, eller kommer igen. Jag tror och hoppas på det senare.